Nils Eriksson Berg 1650–1731

Personanteckningar

Nils Eriksson föds ca 1650 och är åtminstone 6:e generationen hemmansägare på gården Bredviken, senare Näsbyn 10. Han och hans bror Johan verkar vara den första generationen knektar i denna släktgren, men de är definitivt inte de sista.

Nils blir Korpral Berg vid Kalix kompani 1676, samma år som regementet deltar i slaget vid Lund. Han är pikenerare, vilket innebär att han under striden mest får stå stilla med en 4-5 meter lång svårhanterlig pik, vilket var det bästa försvaret mot fiendens kavalleri.

Några månader senare blir brodern Johan Eriksson soldat på roten Själ, lejd av Nils Olofsson i Månsbyn. Han ska inte förväxlas med Johan Olofsson Själ, som övertar roten 1691 och som är en kleptoman utan like och döms till döden för sitt tjuveri.

Det är oklart om Nils var med under fälttåget till Skåne, en del av knektarna i regementet stannade nämligen i Stockholmstrakten efter att ha varit med om sjöstriderna i Östersjön, där bland annat regalskeppet Kronan gick under.

I mars 1677 är Nils förlagd i Jämtland där han ingår i Kapten Arvid Duus tremänningskompani. Han skriver då till sin fru Margareta och ber henne att sälja hemmanet för att lösa de skulder som hans far Erik dragit på sig, och som därmed hotar göra Nils arvlös. Margareta säljer då på Nils uppdrag gården till Nils Eriksson från Ryssbält, vilken svärfadern i sonens frånvaro uppdragit som "sytningsman", dvs han har fått driva gården som sin egen mot att han försörjer Erik.

Margareta skall efter försäljningen ansluta sig till Nils i Jämtland, eftersom han trivs med soldatlivet och gärna vill fortsätta med det istället för att återvända till Bredviken.

Under 1689 till 1690 är han kommenderad till Göteborg som korpral Berg. Den 18-årige sonen Johan (sedermera Löjtnant Isberg) är då också med som trumslagare.

Han har en rad tvister med grannar och andra som finns omskrivna i domboken och som refereras av Boström sid 289-292. Bland annat anklagas i december 1693 hans son Johan (som då är trumslagare) för tjuveri. Nils själv har lånat pengar av borgaren Erik Isaksson i Torneå, och förmanas i mars 1694 att betala sin skuld på 154 daler och 27 öre km om han vill bli kvar på hemmanet. Han lyckas tydligen betala skulden eftersom hemmanet går i arv till sönerna.

Under 1696 vittnar han mot den tjuvaktige soldaten Johan Olofsson Själ. Han nämns då antingen som korpral Nils Eriksson eller korpral Nils Berg (Boström 294ff).

Efter slaget vid Poltava brände man fältarkiven och därmed majoriteten av rullorna för perioden runt sekelskiftet 1700. Det är därför svårt att forska om Nils sista år som soldat. I september 1705 har han i alla fall kommit hem från Polen, för han skänker då 1 daler 8 öre till kyrkan som tacksägelse för att han är helskinnad. Enligt Boström avancerar han 1708 till förare (en underofficersgrad), men får avsked med rustmästares grad 1709.

När han dör 1731 är han skriven i Luleå landsförsamling. Oklart var, men troligen inhyst som förgångsman hos något av barnen.