Bloggen

År 1627 reser fransmannen Pierre Cerveaux från Vallonien i det som idag är Belgien eller norra Frankrike till det kalla Sverige. Han lockas väl knappast av det svenska klimatet, utan av möjligheten att förtjäna pengar på sina kunskaper om att framställa prima träkol för tillverkning av stål. Pierre är nämligen charbonnier – kolare. Han är dessutom min mormors morfars farfars morfars farfars farfar, och en bråkmakare och rättshaverist utan motstycke i vår släkthistoria.

Pierre le Charbonnier en Suède

I början av 1600-talet boomade järnhanteringen i Sverige och det var stor brist på yrkeskunniga smeder, kolare, och andra yrkesmän med kunskaper om framställning av järn och stål. Vallonerna i Belgien och Frankrike var erkänt skickliga på detta hantverk, och de svenska järnbruksägarna hade därför regelrätta värvningskontor där. Det var alltså ungefär som när svensk industri på 1950- och 60-talen raggade arbetskraft i Mellaneuropa.

Pierre Cerveaux (Servio) kan ha varit en erkänt skicklig yrkesman som värvades från ett lokalt järnbruk i Vallonien. Eller så var han helt enkelt arbetslös, och sökte jobb hos de svenska bruksagenterna på helt sanna, utbroderade, eller påhittade meriter. Till den kalla norden kom han i alla fall, medan det som nu kallas trettioåriga kriget rasade för fullt i Europa.

Det finns inga register över de valloner som anländer de här åren. Man får därför leta efter dem i järnbrukens arkiv, som är minst sagt fragmentariska. Den första tiden är det därför osäkert exakt var Pierre håller hus, men han är förmodligen rekryterad av Louis De Geers agenter till Finspångs styckebruk, centrum för den tunga svenska vapenindustrin.

År 1642 är Pierre i alla fall bevisligen anställd som kolare på Julita bruk i Södermanland, också det ägt av De Geer (som också var vallon), och kanske mest känt för de ökända s.k. läderkanonerna som hade en tendens att explodera och ta livet av lika många bakom som framför kanonpipan. Detta hade dock inte med kvaliteten på Pierres kol att göra.

Julita

Julita Bruk 1650

I Julita får Pierre – eller Petter Servio som han nu kallas – rykte om sig att vara en synnerligen besvärlig fransos. Han är obstinat, hetlevrad och våldsam, och till slut skriver brukspatronen Johan Ditmar till Bergskollegiet och ber dom gripa in. Petter har då skrikit grova skällsord till sin chef Ditmar och hotat att skjuta ihjäl honom, och har även försökt slå sig in i hans hus med en stor trästock.

Bergskollegiet skickar Petter till Nyköpings fängelse medan dom reder ut saken. Domsprotokollet den 15 november 1652 förtäljer att Petter erkänner alltihop och dessutom utmanar rätten att ”lått hängia migh, det wåndar iagh intet”. Han döms dock i stället av Bergskollegiet till landsförvisning, med förlust av livet om han återvänder:

”Denne Petter Servio skall settias oppå ett skiepp och förwijsas Rijket, sampt medh hans hustru och Barn, emedan hans Söner i lijka måtto ähre mootwillige och argsinte skalckar såsom fadren, låter han sigh sedan här i Rijket befinna och giör någon skaada warde halshuggen.”

Några veckor senare återkallas dock domen efter ett ingripande av landshövdingen Gustaf Bonde, som för kollegiet berättar att Ditmar avskedat Servio utan giltig anledning och därefter tagit hans kor i beslag, något som Petters hustru kallas in för att vittna om. Det divideras fram och tillbaka med olika vittnen om detta är sant eller inte, men slutresultatet blir i alla fall att Petter går fri och kan söka sig arbete någon annanstans. På Julita är han dock inte välkommen längre av förklarliga skäl.

Kengis

Den 25 januari 1654 skriver Petter på ett tvåårskontrakt med de tyska bröderna Jacob och Abraham Momma för att arbeta som kolare vid det nystartade Kengis bruk i Pajala socken. Hans två vuxna söner Frans och Elias som följt med från Julita anställs också. Petters lön sätts till 1100 daler kopparmynt per år, vilket i köpvärde motsvarar ungefär 120000 i dagens penningvärde. Han hade alltså ganska bra betalt för den tiden, även om arbetet nog var hårt.

Den feta lönen gör dock tydligen inte Pierre till en glad och trevlig person, för den 23 februari 1660 hålls i Torneå rådhusrätt en extra rannsakning angående en tvist mellan bruksförvaltarna Momma och deras kolare Petter Servio samt hans son Elias. I protokollet från den förrättningen framträder Petter, med sin allmänna snutighet och arrogans mot överheten, i all sin glans.

Ur rannsakningsprotokollet

Bruksförvaltarnas ombud Christiern Willinghusen anger för det första att Servio varit en oflitig arbetare och inte drivit sitt arbete som överenskommet. Servio svarar då att han inte haft ved till kolningen. På frågan om han kan bevisa detta svarar Servio att rätten kan själva gå och fråga bergmästaren.

Willinghusen anger för det andra att Servio på grund av sin lathet inte tilldelats proviant, och att han då med våld tillförskansat sig mat från skrivaren. Servio svarar då att han naturligtvis tagit provianten själv eftersom han inte fått någon.

För det tredje säger Willinghusen att Servio slagit bruksförvaltarnas fullmäktige, vars uppgift var att övervaka arbetsfolket åt förvaltarna. Servio nekar inte till detta, men säger att han gjort detta på uppdrag av brukets präst.

För det fjärde anges att Servio på allmän väg med dragen värja försökt dräpa bruksfullmäktige Nicolas Lemoine, och skulle ha spetsat honom om han inte hade varit så tjockt klädd. Servio svarar att det var Lemoine som överfallit honom på vägen, och att han själv bara försvarat sig bäst han kunde.

Vidare anges att när Servio inte lyckats döda Lemoine hade han gått till hans hus och slagit sönder hans fönster. Servio svarar då att Lemoine hade tagit hans hatt när dom möttes på vägen, och när Petter inte fick tillbaka sin hatt hade han i ilskan slagit sönder Lemoines fönster.

Nicolas Lemoines tjänare vittnar då om att Servio i vredesmod försökt ta sig in för att leta upp Lemoine i bostaden, och att han när detta misslyckades slog sönder fönstren och också rev ner en del av skorstenen. Servio medger att han som sagt visst slagit in fönstren, och kanske en del av skorstenen, men att det bara var i gengäld för hatten som han förlorat i slagsmålet med Lemoine.

Servio anklagas sedan för att ha lämnat bruket utan att meddela sin husbonde eller göra avräkning med denne. Servio menar att han tvingats ge sig av eftersom han inte fått mat eller kost av sina husbönder. På det svarar Willinghusen återigen att eftersom han inte vill göra något arbete har han inte heller rätt till proviant.

Servio anges vidare ha skällt sina husbönder för tjuvar. Servio svarar då att Abraham Momma på långfredagen 1654 undanhållit en sändning tobak från tullen, och för detta hade Servio rätteligen kallat honom tjuv. Tullaren vittnar dock om att tobaken förtullats i verbörlig ordning av Momma.

Willinghusen anger också att Servio kallat sina arbetsgivare för “skälmar och landsförrädare”. Servio menar då att Mommarna hade sänt 14 pund järn till Norge (som var Danskt och alltså fiendeland), och därför var de både skälmar och landsförrädare. Willinghusen replikerar inför rätten att försändelsen av järn visserligen skett, men att detta gjordes med landshövdingens vetskap för att utröna hur stort danskt manskap som stod i Norge, och om det fanns intentioner att anfalla Sverige.

Willinghusen anger slutligen att Elias Servio (Petters son) även han skällt sina arbetsgivare och samtliga deras betjänter för att vara skälmar och tjuvar. Elias Servio svarar att han aldrig sagt något sådant, och att ingen heller kan bevisa detta. Därpå framläggs dock en attest av gode män som skrivit under på att Elias sagt just detta.

Vad hände sedan?

Den 20 november 1661 dömer rätten Petter återigen till landsförvisning för sina brott. Det är förmodligen mordförsöket på Nicolas Le Moine som fått bägaren att rinna över på Bergskollegiet, som fram till dess verkar ha varit otroligt toleranta mot den koleriske fransosen.

Den 12 juli 1662 lämnar Petter in en långrandig nådeansökan till rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie, där han förklarar att han avslöjat att Mommarna samarbetat med den danska fienden genom att skicka både tackjärn och proviant till Norge, och att dessa därför med falska anklagelser satt honom i ”okristeligt fängelse” i Piteå och Torneå i många månader, och slitit honom och hans familj från hus och hem ”som sparfven ifrån axet”.

Vad som händer med Petter sedan vet jag inte, han försvinner ur historien. Han kan möjligen ha blivit benådad, eller så rymde han till Norge som så många andra som var i klammeri med rättvisan vid den här tiden. Men mest troligt fullföljdes utvisningen och han skeppades tillbaka till Frankrike. Hans barn stannade däremot kvar i Sverige, och från denne bråkige och så småningom utvisade invandrare härstammar vi på mammas sida.

Källor: Tommy Rapp mfl