Min morfars farfars morfars morfars far Nils Johansson och hans släkt bodde på gården Ytterbyn 5 i Nederkalix socken under sexton- och sjuttonhundratalen. Nils var runt sekelsiftet 1700 insyltad i en ganska makaber historia, som finns beskriven i domboken för åren 1684–1726.
Under slutet av 1600-talet rådde svår hungersnöd i Sverige och Finland, inte minst i Lappland där missväxten och kylan tillsammans tog livet av oräkneliga människor. Skaror av tiggare, många av dem barn, drev omkring mellan byarna där den bofasta befolkningen redan levde på eller under svältgränsen, och de dog naturligtvis som flugor. Psalmdiktaren Israel Kolmodin lär under den här tiden ha skrivit ”Den Blomstertid Nu Kommer” som ett slags önsketänkande och bön om förlösning från svälten.
I augusti år 1700 anklagas Nils Johansson och fyra av hans grannar i Ytterbyn av kronolänsman Carl Mårtensson för att ha låtit liket av en finsk tiggarpojke som dött i byn i maj 1697 ligga obegravt på Nils ägor i tre år. De har enligt domsagan
”obarmhärtigt låtit denna döda kropp stå för hundar och andra djur, varigenom dess huvudskalle är bortkommen.”
Nils och hans grannar döms att tillsammans betala 500 daler silvermynt till Nederkalix kyrka, plus 500 daler till fattighjälp. Eftersom ingen av dem har sådana summor att tillgå – 1000 daler silvermynt motsvarade trehundra tunnor råg, eller tre årslöner för en bokhållare – ber de desperat om nåd, och om att i stället få göra något arbete för kyrkan, eller att i värsta fall få sättas i fängelse på vatten och bröd.
Byamännen och menigheten i byn går också samman i en inlaga till rätten, där de påpekar att trakten länge plågats av dessa otaliga tiggare som stannar och dör på gårdar där det redan råder hungersnöd, och att det är orimligt att kräva av dessa fattiga bönder att de ska betala så dryga böter. Då får de ju lämna hus och hem, vilket skulle vara till stor skada för socknen som redan har många ödehemman på grund av oåren.
För Nils del löser det hela sig på ett annat vis. Karl XII behöver påfyllning med ny kanonmat i Polen, där det hårt decimerade Västerbottens infanteri är förlagt i staden Elbing. Nils blir därför utkommenderad som soldat vintern 1703. Efter detta finns inte ett spår av honom, men om han överlevde det polska fälttåget strök han sannolikt med i Ryssland, kanske i Poltava, eller som krigsfånge i Sibirien. Hem kom kan i alla fall aldrig mer.
Innan Nils drar ut i kriget för att aldrig återvända hinner han skaffa ett oäkta barn med pigan Kerstin Olofsdotter från Avan i Råneå. Pojken döps till Lars men dör året efter och begravs julafton 1702 på Råneå kyrkogård.
Vad den finska tiggarpojken hette och var han slutligen blev begravd förtäljer inte historien.