Bloggen

Söndagen den 28 juni 1709 står den 38-årige löjtnanten Johan Isbergh på ett fält väster om den ukrainska staden Poltava i sin blåa karolinska uniform, med älgskinnshandskar på händerna och den tunga värjan hängande i skidan på högra höften. Under denna heta sommardag kommer större delen av den svenska armen att utplånas, däribland nästan hela Västerbottens regemente. Det vet ännu inte den krigsärrade löjtnanten, men kanske anar han att något kommer att gå oerhört fel den här dagen. Kanske hans hjärta redan slår tungt inför det som ska komma.

Soldatfamiljen

Min mormors farfars farmors mormors far Johan Nilsson föds i februari 1671 som äldste son till den unge bonden Nils Eriksson, den sjätte hemmansägaren på släktgården Bredviken i Näsbyn i Nederkalix socken. Nils blir indelt soldat och blir så småningom befäl, och säljer till slut gården eftersom han (enligt egen utsago) trivs bättre med krigarlivet än att vara bonde. Nils historia får dock bli ämne för ett eget blogginlägg senare - det här handlar om sonen Johan.

Johan Nilsson tar värvning som trumslagare i Kalix kompani i december 1681, när han ännu inte hunnit fylla 11 år. Några år senare är även hans yngre bror Anders noterad som trumslagare. Varför tar bröderna Nilsson värvning? Kanske lika mycket av äventyrslusta som att det innebär lön och uppehälle i en fattig tid. Att bli volontär är också ett första steg mot att bli underofficer, och så småningom kanske officer – en karriärväg som är stängd för de vanliga indelta knektarna.

Trumslagarna är en del av det så kallade ”spelet” som har till uppgift att med olika signaler förmedla order till trupperna under en drabbning. Under den här tiden är de ofta unga pojkar, men många är även äldre. Spelet utsätter sig för stora risker under fältslagen och åtnjuter därför en hel del respekt, trots att de normalt inte är stridande soldater. Den som är förste trumslagare är i praktiken jämställd med en underofficer och kan föra befäl.

I december 1693 blir en av Nils Erikssons trumslagande söner anklagad för stöld av 6 daler penningar från en granne. Det framgår inte av protokollet om det är Johan eller Anders, men han är i alla fall trumslagare. Anklagelsen dras hur som helst tillbaka, eftersom inget kan bevisas.

Den här soldatfamiljen förekommer för övrigt ganska flitigt i domböckerna, det är ständiga kontroverser mellan Nils och hans grannar när han inte är i fält, och bröderna Nilsson är heller inga gullgossar. Jag kanske får berätta mer om detta i ett senare inlägg om Nils och hans familj.

Johans soldatkollega Per Stråhle i Näsbyn har en tonårsdotter som heter Catharina och kallas Carin. Johan och Carin gifter sig den 8 januari 1693, och bosätter sig sedan i Näsbyn. I augusti samma år föds deras första barn, en dotter som får samma namn som sin mor, Catharina, och som är min mormors farfars farmors mormor.

Karriärsoldaten Johan Isberg

I augusti 1695 är Johan 24 år och har nu avancerat till rustmästare – den lägsta graden av underofficer – i Skellefteå kompani. Familjen har nu troligen också flyttat till Skellefteå. Som underofficer har han tagit ett socialt kliv uppåt, och han använder nu namnet Johan Isbergh. Var kommer namnet Isberg ifrån? Johan är inte indelt soldat och har alltså inte automatiskt ett soldatnamn (som till exempel fadern Nils, som nu heter Berg efter den soldatrote han tillhör). Det finns flera med namnet Isberg i Skellefteå vid den här tiden, de är dock inte släkt med Johan. Det kan ha varit ett namn som bara lät bra.

År 1699 är Johan åter skriven i Näsbyn. Han har nu befordrats ytterligare ett snäpp och är nu furir vid Kalix kompani. Furiren är ansvarig för kompaniets underhåll, dvs för anskaffning av mat och materiel. Johan har alltså en hel del pappersarbete – något man kanske inte föreställer sig när man tänker sig en typisk soldat i Karl XIIs arme, men så var det.

Ut i kriget

I januari 1700 är Kalix kompani på marsch. Johan finns upptagen i listan över de som fått förplägnad, och han är alltså med på vad som kommer att vara kompaniets sista militärpromenad på svensk mark. Den första dagsmarschen går från Kalix till Råneå kyrka (ca 4 mil), den andra dagsmarschen från Råneå till Luleå kyrka (4 mil), och den tredje från Luleå till Piteå kyrka (6 mil). På varje ställe ansluter ortens eget kompani till resten av regementet.

Den 19 mars 1700 kvitterar Johan vad som verkar vara hans egen lönespecifikation för det gångna året, den uppgår till 86 1/4 daler - motsvarande cirka 20 000 kronor i dagens köpvärde, eller 500 000 kronor i arbetsvärde (det är av flera skäl omöjligt att göra en direkt jämförelse). Den 20 juni samma år har han slutligen sammanställt och signerat räkenskaperna för hela Västerbottens regementes marsch till Umeå.

Nu väntar Johan och regementet bara på att skeppas över Kvarken för att gå i krig.

Söndag 28 Juni 1709

Krutröken hänger tungt över fälten utanför Poltava, och slamret av blanka vapen blandas med ljuden av sårade och döende människor och djur. Vid något tillfälle under det förvirrade och blodiga slaget blir Johan allvarligt sårad i munnen.

Under eftermiddagen ger Johan och de andra som är kvar av Västerbottens regemente upp den förskansning utanför Poltava som man hållit under några desperata timmar. När den svenska armen några dagar senare kapitulerar i Perevolotnja har kung Karl XII redan flytt till Turkiet för att gömma sig i Bender (och så småningom ställa till med kalabalik), och kriget är i praktiken slut – åtminstone för Johan.

Johan har nu varit soldat i 28 år och varit i krig de senaste 9 åren. Han har deltagit i fältslagen vid Düna, Kliszow, Fraustadt, Malatitze – och slutligen Poltava. Från trumslagare har han avancerat till rustmästare och sedan till furir. I fält har han befordrats till förare (graden närmast över furir), sedan till regementesadjutant vid staben, och har slutligen tagit steget upp till officer som löjtnant vid Bygdeå kompani. Trumslagarpojken från Bredviken har gjort en lysande soldatkarriär, men den har till slut lett honom till ett fångläger i Ukraina.

I mitten av juli 1709 marscheras de svenska fångarna från Ukraina mot Moskva, 80 mil norr om Poltava. Johan blir till slut förlagd i hamnstaden Kazan vid floden Volga, ytterligare 70 mils marsch österut från Moskva. I Kazan håller Peter den store på att bygga sin flotta, men där finns också koppargruvor där de meniga soldaterna nu sätts i arbete, många av dem i fotbojor. Johan och de andra officerarna har det lite bättre än manskapet, men efter en rad uppror, slagsmål och mer eller mindre lyckade flyktförsök tvingas även dom till arbete.

Kazan vid 1700-talets mitt

Fästningen i Kazan där Johan troligen satt fängslad en tid.

En officerskollega till Johan, löjtnant Carl Roland, har skrivit en fascinerande berättelse om sitt liv som rysk krigsfånge efter Poltava. Han var dock inte förlagd i Kazan utan i Galitj, där förhållandena troligen var bättre än i Kazan (åtminstone för officerarna). Till skillnad från Johan lyckades Carl Roland rymma och ta sig tillbaka till Sverige, vilket han beskriver i sin rafflande bok. Rymningarna gjorde dock att de som var kvar i fångenskap bestraffades ännu hårdare, och många av officerarnas privilegier drogs in. Detta påverkade troligen också Johans liv i Kazan, vilket ju redan inte var någon semester.

Hem

Den 30 augusti 1721 undertecknas freden i Nystad, och kriget mot Ryssland är slut för den här gången. Johan friges samma dag och återvänder till Sverige i juni följande år, 51 år gammal, och fysiskt och psykiskt nerbruten efter 12 år i rysk fångenskap. Enligt generalmönsterrullan är han nu ”rubbad till förståndet”, och han erhåller den 11 juli 1722 avsked från Västerbottens regemente med livstids underhåll.

Hemma i Näsbyn har hustrun Carin hållit ställningarna, skött gården och fostrat barnen under alla år som Johan varit borta. Har hon fått brev från Johan under fångenskapen? Det vet vi inte, men det förekom brevväxling via diplomatiska kanaler så det är fullt möjligt. När Johan kommer hem återupptar de i alla fall livet på något sätt. De står faddrar för barn till släkt och vänner, skänker till kyrkan, och deltar i det sociala livet så gott det går.

Medan Johan är fången i Ryssland har hans yngsta dotter Marina dött i Norrtälje, där hennes äldre bror Johan d.y. är tillfälligt förlagd som sergeant i Bygdeå kompani. Marina noteras den 21 augusti 1715 i dödboken som ”En främmand jungfru ifrån Västerbottens Calix sockn., Leutnanten Hr. Johan Isbergs dotter Maria Isberg, jordfäst på kyrkogården, 16 år gl.” Dödsorsaken är inte angiven.

Dottern Catharina d.y. är nu gift med sergeanten Anders Stake, men har behållt faderns efternamn och kallas därför ”sergeantskan Isbergh” medan modern kallas ”löjtnantskan Isbergh”. Catharinas äldste son Jacob - Johan Isbergs barnbarn - volonterar så småningom som trumslagare, precis som sin morfar. Jacob stupar dock bara något år senare i det ödesdigra slaget vid Willmanstrand 1741.

Carin dör 1738, 64 år gammal. Johan lever vidare som änkling i ytterligare 13 år, men på annandag jul 1751 ger till slut löjtnantshjärtat upp.

Huvudkällor: Nederkalix församlings kyrkböcker 1656-1760, Länsräkenskaper för Västerbottens län 1631-1820, Mantalslängder 1642-1820, Generalmönsterrullor för Västerbottens regemente 1689-1710, Register över krigsfångar 1712-1724.