Bloggen

Daniel Johansson Hjukström, vår farmors farfars far, stred i det av Runeberg omskrivna finska kriget 1808-1809 (Fänrik Stål, Sven Duva och dom andra), och kom liksom minst 7000 andra svenska soldater aldrig hem igen. Om Daniel stupade i strid, eller om han dog av sjukdom på något muggigt fältsjukhus eller som rysk krigsfånge – det förtäljer tyvärr inte historien. Men jag vill gärna föreställa mig att han stod i rök och damm tillsammans med Döbeln och Sandels och inte släppte en djävel över bron.

Daniel och kriget

Daniel Johansson föds 1778 i byn Hjuken i Degerfors socken. Hans pappa Johan är då indelt soldat på Rote 93 Hjukström, men får 1779 avsked med pension efter att ha “deltagit förtjänstfullt” i hattarnas ryska krig 1741–43 och i fälttågen i Pommern 1757–62. Daniel går i faderns fotspår och blir soldat på samma rote den 4 juli 1807. Han är vid mönstringen 5 fot och 10 3/4 tum lång, dvs cirka 175 cm – en för den tiden ganska reslig karl. Han är gift med Anna Lena Cornelius och har 4 barn, bland dem en liten gosse på knappt 5 år – vår farmors farfar Johan (jag ska berätta mer om honom i ett annat inlägg).

År 1808 kastas Sverige in i ett krig mot Ryssland – det så kallade finska kriget – som kommer att sluta med vår förlust av Finland och en statskupp där Gustav IV avsätts. Daniels kompani ingår efter krigsutbrottet i det som kallas Norra Fördelningen, men som efter att ha halverats i slaget vid Vasa döps om till Svenska Brigaden. Den 17 augusti 1808 strider Svenska Brigaden tillsammans med den finska armén i slaget vid Alavo, och därefter i de katastrofala slagen vid Ruona och Oravais där den svenska armen i princip krossas.

Efter slaget vid Lejonströmsbron i Skellefteå våren 1809 tillfångatas de soldater som återstår i Daniels kompani. Om Daniel mot förmodan överlevt så här långt så tar alltså kriget definitivt slut för honom nu.

Slaget vid Lejonströmsbron

På morgonen den 15 maj 1809 sitter ett antal officerare i Västerbottens regemente och äter frukost i prästgården vid Lejonströmsbron i Skellefteå, då en tjänsteflicka springer in och ropar att ryssen kommer, och att man skjuter i Dalkarlsliden några kilometer norrut. Det visar sig att en rysk arme med 6000 man landat under natten i Storkåge, bara en mil norr om Skellefteå.

Ett tjugotal västerbottningar lyckas under häftig beskjutning riva vägbanan på Lejonströmsbron, under skydd av bara en enda svensk kanon. Ryssarna anfaller dock snart över isen på Skellefteälven, och när den svenska kanonen till slut faller i ryssarnas händer intar de också bron – eller rättare sagt det som är kvar av den. Eftersom bron nu är halvförstörd kan inte ryskt artilleri och hästar passera, men det ryska infanteriet fortsätter att välla över den tunna isen.

Svenskarna retirerar under oavbruten strid söderut. Under natten har dock en rysk kolonn på över två tusen man marscherat ut över Kågefjärden, trots att isen är svag och vattnet går dem till knäna. De har sedan tågat mot Skellefteå från söder, och svenskarna har nu alltså även fienden i ryggen. Förstärkningarna som ligger i Lövånger några mil söderut kan inte komma till undsättning, eftersom de nu är avskurna av de ryska styrkorna. När svenskarna inser att trossen som sänts söderut tagits av ryssarna och att reträtten är stängd finner man läget hopplöst och ger upp.

De svenska förlusterna efter den nära 4 timmar långa striden uppgår till ca 130 sårade, dock endast en bekräftad stupad. Totalt 691 svenskar tas till fånga, och dessutom erövrar ryssarna 22 kanoner, 4 fanor, sjöförråd, gevär och proviant. Efter detta hämtar sig aldrig den svenska armen igen, och efter ytterligare några mindre drabbningar skrivs freden med Ryssland under den 17 september 1809.

Krigsfångarna släpps samma dag som freden sluts. Om Daniel mot förmodan var med så länge som till slaget vid Lejonströmsbron så dog han alltså antingen som rysk krigsfånge eller under återtåget hösten 1809. Spåren efter Daniel slutar med en kort anteckning i rullan att roten är vakant och ersatt med en annan soldat.

Generalen Carl Johan Adlercreutz – som i praktiken förlorade det finska kriget genom sin katatrofala insats vid Oravais – blev däremot upphöjd till greve och fick Serafimerorden av den nye kungen Karl XIII. Så kan det gå.

Huvudkällor: Lycksele och Degerfors församlings kyrkböcker, Länsräkenskaper för Västerbottens län, Generalmönsterrullor för Västerbottens regemente. Beskrivningen av slaget vid Lejonströmsbron är delvis hämtad från Wikipedia.